Blog Post Title One
Finns det människor här?
Akta teaken
Jag svarade ja. Lite oansvarigt kanske, men vad gör man inte för att få vara på havet lite. Jag har tänkt länge på att köpa en egen båt. Min intuition började eka ihåligt.
”Frihet!”, skrek Kapten och fyrade av ett leende från öra till öra och sa att det skulle bli fantastiskt på alla sätt. Tjöta lite, segla massor. För jag hade ju massa erfarenhet av det där, eller var det inte så? Scout och så i barndomen, ju?
Jag svarade ja. Någonstans i det inre djupet skrek Poseidon. Hyyyyyyybriiiiiiiis. Jag nickade och lyfte min öl. ”Kör till!” skrek jag tillbaka.
Jag borde ha lyssnat till mitt inre. Inte avseende seglingen, den sköter kapten alldeles utmärkt själv. Han har för övrigt armar i samma dimension mina vader och skotar hem storseglet med lillfingret. ”Akta teaken, bara…”, sade han vänligt och förklarade att han hade valt att inte behandla den med något särskilt eftersom han älskade ytan som just teak får av saltvatten och sol.
Jag lovade att akta teaken.
Första etappen blev cirka två sjömil. Med motor, eftersom det var stiltje. Jag vet, det låter långt om man är van vid landmil. Men det är cirka 5 km. Jag borde ha lyssnat till mitt inre. Poseidon därinne.
Det fanns en anledning till stiltjen. Om man tror på varsel.
Vi gjorde an yttersta bryggan lite lätt varefter vi skulle tömma septitanken. Jag fick äran att hålla slangen. Ungefär som att dammsuga, vad kan gå fel? Ett litet hål i gummidelen gjorde en fontän av exkrementer över däck. ”Akta teaken”, tänkte jag och riktade lite lojt strålen åt ett annat håll.
När Kapten bytt kläder och duschat av sig själv och däcket, hade rynkan mellan ögonen lagt sig. Resten av kvällen drack vi tillräckligt med öl för att glömma allt.
”Akta teaken”, sade Kapten lite försiktigt på morgonkvisten när jag ställt min kaffekopp på den. Inte en droppe spillt. Tur. Jag bestämde mig för att hålla mig långt borta från teaken och gick för att diska istället.
Pressobryggare är tydligen så beskaffade att filterdelen är möjlig att snurra av för noggrann rengöring. Vattenslangen som jag höll i snurrade snabbt av den för noggrannrengöring och den flög som en frisbee i luften ett ögonblick innan den plumsade i hamnbassängen och sjönk som en sten. Jätteren, tänkte jag.
Efter att ha dykt ned till botten några gånger gav Kapten upp. Filterdelen gick inte att få upp och hade gömt sig under slammet fem meter ned. Han gick med raska steg till båten och kom inte ut på ett tag.
Jag tog en promenad i Lysekil för att Kapten skulle få lite tid på egen hand. Man har ju hört om att det trånga utrymmet på segelbåtar kan skapa friktion.
Jag lovade mig själv att laga lite lunch till oss båda för att kompensera lite. Väl tillbaka eldade jag på rödspritköket laga mat är en grej som jag gärna gör. Uppskattat för det mesta.
Spritköket brann med en klar låga och bolmade svart rök som rödsprit egentligen aldrig gör.
Jag hade tänt brännarskyddet av gummi som gör att rödspritlukten inte fortplantar sig i ruffen. Kapten informerade mig stilla och återhållsamt att man oftast tar av den innan man tänder brännaren. Jag nickade och hummade något om förlåt och harklade mig en aning i den svarta rök som fyllt ruffen.
Vi åt under tystnad, utom en lite skarp uppmaning att akta teaken när jag åt pastasås. Tonen var en smula förändrad. Jag aktade teaken och försökte lätta upp stämningen med att undra om saker ombord. Varför heter det tamp? Är grönt vänster av någon särskild anledning? Synnerligen ett tekniskt mästerverk, den multiapparat som satt strax invid ingången till ruffen.
Jag tryckte lite frånvarande på en av knapparna på mästerverket när jag flyttade min tallrik från teaken. En sådan där överloppshandling som är lite av ett försök att hålla balansen och samtidigt undvika att spilla på teak.
Kapten försökte febrilt få igång sjökortsläsaren och vindmätaren som jag nollställt. Jag passade på att kolla när bussen gick, packade ihop mina grejer och han följde mig till bussen under tystnad.
Ögonblicket när bussen framdörr slog igen lyfte jag handen till hälsning och sa ursäktande,”Jag aktade tea…”, dörrarna slog igen och bussen rullade ut på landsvägen.
Vi kanske kan segla nästa år igen? Lite mer än Lysekils hamn, om Poseidon vill…